Lovisa Lund

Inte brukar man väl tänka på att vår söta lilla hund är en jakthund..?

Det fick jag i alla fall smaka på idag..

Jag kände mig duktig och gick ut med Meja på orrösjön. Hon gick dit lös hela vägen och är jätteduktig och lyssnar jämt på mig. Det kom en hund precis i början på sjön, då kopplade jag henne och sen fick hon gå lös igen och det var inga konstigheter. Mitt ute på sjön tog vi en lite paus och bara njöt av vädret. När jag sa att vi skulle gå igen så for hon snart i väg i världens fart. Hon sprang runt runt på sjön, mot orrhammar, mot orrö och sen mot scoutstugan. Jag ropade och ropade men hon bara sprang runt runt.. Då ringde jag pappa och han sa att det inte var några problem, att jag bara skulle gå mot orrö igen så skulle hon komma efter. Jamen jovisst... Ditåt gick jag och hon sprang närmre och närmre skogen. Orolig tjej ringer pappa... Och där är hon borta..

När pappa kommit dit hade jag redan hört henne skälla. Självklart är tanken att hon inte ska fått upp något spår. Meeeeen, jo självklart! När pappa är halvvägs på sjön har hon börjat med sitt ståndskall. Toppen!

Haha, där började vår jakt kan jag säga. Sätta fart i 2 dm snö på isen, upp i skogen där inte en jävel gått på hela vintern, trassla sig igenom alla hinder, haha! Hon fortsätter skälla och bara väntar.. Vi ropar utan resultat.

Till slut, efter en halvtimmes jakt tröttnar hon antagligen på våra rop och kommer springandes jätteglad.

Ska man skratta eller gråta? Jaga vildsvin vid scoutstugan, det är ju bra gjort..

Ja, jag har i alla fall fått frisk luft och motion i 2,5 timme. Så jag får väl se det hela positivt.

Kul story va? Haha!